Bygga nytt – eller avstå
Rekonstruera direkt, senare eller låta bli. Vid mastektomi står kvinnan inför tre val. Vad som är rätt varierar från person till person. "Vissa kvinnor vet direkt hur de vill ha det medan andra är väldigt osäkra. Vi vill ge kvinnan tid att tänka och läsa på", säger Jana de Boniface, bröstkirurg och överläkare.
Publicerad 2 juni 2021
uppdaterad 3 juni 2021
När bröstcancerdiagnosen är ett faktum är det sällan utseendet som är i fokus. Det handlar om att överleva. I de flesta fall går det att ta bort tumören och ändå bevara bröstet men ungefär fyra av tio tvingas operera bort hela bröstet. De ställs, samtidigt som de just fått sitt cancerbesked, inför valet att göra direktrekonstruktion eller inte.
– Vissa kvinnor vet direkt hur de vill ha det medan andra är väldigt osäkra. En del får också en rejäl krisreaktion i samband med diagnosen och då bör vården inte belasta ytterligare med frågor om rekonstruktion just då. Det går alltid att göra en rekonstruktion senare om man vill det, säger Jana de Boniface, bröstkirurg och överläkare vid Bröstcentrum på St. Görans sjukhus.
DE SOM VET att de vill göra en rekonstruktion eller som vill veta mer bokas in på särskilt läkarbesök för att få den information de behöver.
– Så fungerar det inte på alla kliniker men vi vill ge kvinnan tid att tänka och läsa på. Det kan upplevas som väldigt känsligt att prata om behandlingen av sjukdomen och kvinnans utseende vid samma tillfälle, berättar Jana de Boniface.
Under läkarbesöket försöker hon att ge en realistisk bild av vad som går att åstadkomma och hur processen kan gå till utifrån de individuella förutsättningarna. Oavsett om rekonstruktionen görs med implantat eller kroppsegen vävnad så är ett rekonstruerat bröst något annat än det egna bröstet. Det kan kännas stumt, ha mindre eller ingen känsel och det kan vara svårt att få det symmetriskt mot det kvarvarande bröstet. Det kan också krävas flera operationer för att få ett bra resultat.
En del bestämmer sig för att avvakta och leva utan bröst under en tid. Det går alltid att göra en rekonstruktion senare och det är mycket som händer inombords de första åren efter en bröstcancerdiagnos och behandling. Det kan ta tid att landa i vad som är rätt för den enskilda kvinnan.
– Det är viktigt att det alltid är kvinnans eget beslut. Det är hon som ska leva med sin kropp socialt, fysiskt och sexuellt. Individer är så olika och ibland får någon i våra ögon ett jättebra resultat men mår ändå pyton med sin kropp. Andra gånger kan vi kirurger tycka att resultatet inte blev det bästa men kvinnan är jättenöjd, säger Jana de Boniface.
"Det kan vara känsligt att prata om behandlingen av sjukdomen och kvinnans utseende vid samma tillfälle."
Jana de Boniface
AINA JOHNSSON är kurator på Södersjukhuset och har mött bröstcancerdrabbade under många år. Hon konstaterar att kvinnors förhållningssätt till sina bröst är väldigt individuella och påverkar hur de ser på rekonstruktion. Vissa vill ha ett nytt bröst till varje pris medan andra bara vill bli av med det sjuka och inte bryr sig om att få ett nytt.
– Där emellan finns alla möjliga varianter. Vi har väldigt många känslomässiga relationer till våra bröst som går djupare än att bara handla om ett kvinnlighetsideal, säger hon.
Kvinnors relation till sina bröst etableras redan tidigt och påverkas av en mängd faktorer. Är du först eller sist i klassen att få dem? Är du stolt över dem, mer likgiltig eller har du till och med skämts för dem av någon anledning? Vad spelar de för roll i sexualiteten och relationen till en eventuell partner? Har vi ammat barn eller inte?
– De kvinnor jag möter berättar ofta historier om sina bröst på ett sätt man inte gör med andra kroppsdelar. Det är mycket mer komplicerat än att bara handla om vår föreställning om kvinnlighet, säger Aina Johnsson.
Vilka val vi gör påverkas även av sociala normer och kulturella och politiska uppfattningar. På 90-talet såg Aina Johnsson till exempel en trend där vissa valde att avstå rekonstruktion av politiska skäl. Silikonbröst var en laddad fråga och det sågs i vissa kretsar som modigt och feministiskt att säga nej.
– Då upplevde jag att beslutet att avstå inte alltid var förankrat i kvinnans egen kroppsuppfattning. Det var en del som ångrade sig senare, säger hon.
Nu har vi återigen sett att kvinnor som väljer att vara platta tar mer plats i det offentliga rummet. I artiklar, kampanjer och på sociala medier sprids bilder av platta bröstkorgar, med eller utan tatueringar. Det tror Aina Johnsson bidrar till att det blir mer accepterat och normaliserat att vara helt utan eller att ha bara ett bröst.
– När fler väljer att visa upp att de är platta så är sannolikheten högre att andra vågar tillstå att de ser likadana ut, och att det är ok det med, säger hon.
När kvinnor som valt att göra rekonstruktion inte blivit nöjda är Aina Johnssons bild att det oftast beror på att bröstet inte känns eller ser ut som vanligt. Det kan vara ärr, formen på bröstet, att det känns hårt eller gör ont.
– Många tror att det inte går att ångra sig men inom rimlighetens gräns har den som inte är nöjd rätt att göra korrigeringar, om det bedöms medicinskt möjligt att nå det önskade resultatet, säger Aina Jonsson.
TEXT: Annika Sjöberg
Platt stängning
När Susanne Dieroff Hay, ordförande i Bröstcancerförbundet, opererades för bröstcancer 2008 erbjöds hon rekonstruktion direkt, eller senare. Hon avböjde.
– Jag ville ha en snygg platt stängning, vilket jag fick, berättar hon.
Susanne Dieroff Hay menar att det är viktigt att kirurgerna synliggör platt stängning som ett lika självklart alternativ som rekonstruktion, och ser även det som ett plastikkirurgiskt ingrepp som behöver utföras med finess.
– De senaste åren har vi pratat om och kämpat mycket för rätten till rekonstruktion men vi är många som valt platt stängning som är nöjda med det, säger hon.
Att den som så önskar även ska få ta bort även det friska bröstet ser hon inte som lika självklart.
– Det ska inte vara en självklarhet att få ta bort ett friskt bröst, men om det gått en tid efter att behandlingen är avslutad och man mår dåligt på grund av det kvarvarande bröstet menar jag att vi ska få göra det, säger hon.
